Lena Andersson - 'jag har något väsentligt att ge'

Det har varit lite annorlunda att intervjua Lena Andersson Hubbard. Vi har mejlat fram och tillbaka, och eftersom press och övriga media varit fyllda med Lenas liv som sångerska och kändis, har jag tyckt att det skulle vara bra att ta reda på hur hon har det nu. Det enda man kunnat läsa efter kändistiden var att Lena blivit frälst, och senare att hon gift sig och flyttat till USA.

Just nu bor hon och hennes man Tobe i Phoenix där han är pastor i en frikyrka. Lena sjunger inför publik, precis som tidigare, fast nu är det i olika kyrkliga sammanhang. Det känns som om hon hittat hem; kärlek, kyrka och musik.

‘Du sjöng nästan jämt när du var barn. Gör du fortfarande det?’

‘Musiken har varit det bestående elementet i mitt liv och jag är tacksam att den fortfarande är det. Jag sjöng senast igår kväll i vår församling och det var mäktigt. Här är jag i USA, 57 år gammal, och får sjunga med unga musiker och sångare och känna att jag har något väsentligt att ge. Det är häftigt. Jag får ofta höra att jag går och nynnar på något, utan att jag är medveten om det. Det är bara en del av mig.’

‘Är din roll i kyrkan officiell, eller blir det “bara” så att du sjunger för att du kan?’

‘Ända sedan jag blev frälst 1985 har jag sjungit gospel och liknande. I min första kyrka – Södermalmskyrkan – sjöng jag inte så mycket i själva kyrkan, men på gator och torg när vi var ute och evangeliserade. Jag flyttade till Uppsala och Livets Ord 1993, och sjöng ofta solo på möten och stora konferenser. Gjorde missionsresor till olika länder där jag också sjöng. Bl a Grekland, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Serbien, Ryssland och Albanien.

Jag har aldrig varit anställd i en kyrka, om det är det du menar med officiell, men jag har blivit använd på många sätt genom åren. De flesta tjänar på frivilligbasis, så det är det mest vanliga. Tobe däremot har varit anställd som pastor i flera olika kyrkor sedan vi gifte oss 2001. Och jag har fått tillfälle att sjunga överallt där vi varit. Och jag hjälper även min man i hans ministry.’

‘Du nämner ofta att du blivit frälst. Menar du att ditt liv före Gud var värdelöst och fel, eller att det helt enkelt är så mycket bättre nu?’

‘Det var inte alls värdelöst eller fel, men jag kände alltid att det var någonting som fattades. Det fanns en längtan och ett sökande inombords efter något mer, något större. Jag tror att Gud kan använda allt i våra liv.’

‘Önskar du att du inte slagit igenom som sångerska? Eller var det bra, men mindre viktigt nu när du har något annat att leva för?’

‘Mitt genombrott som sångerska var spännande på många sätt, men var jobbigt samtidigt. Och det har präglat, och präglar fortfarande, min personlighet, på gott och ont. Sångtalangen har berikat mitt liv helt klart.’

‘Hur var det att flytta till ett annat land?’ (Jag vet ju själv att även om man vill, så kan omställningen vara svårare än väntat.)

‘Det är inte helt lätt att flytta till ett annat land. I början var det mest språket. Det tog mig ett par år innan jag kände att jag så att säga kunde vara mig själv på engelska. Speciellt när vi var tillsammans med en grupp av människor. Då kunde jag helt enkelt inte följa med i konversationen.

Och det är fortfarande så ibland. Amerikanerna flödar väldigt snabbt från ett samtalsämne till ett annat och man får liksom slå sig in om man vill vara med i samtalet. De är inte som svenskar där man ofta pratar en i taget. Här pratar alla i mun på varann.’

‘Vad är bäst respektive sämst med att bo långt borta i ett nytt land?’

‘Arbetskulturen var svår att förstå i början. Här kan man avskeda folk utan någon egentlig orsak och det är ibland en ganska rå arbetsmiljö. Å andra sidan har man mer tilltro till människors förmåga vilket kan vara positivt. Man förväntas klara av mera.’

‘Ni har flyttat en hel del. Hör det till Tobes arbete som pastor?’

‘Vi är inne på vår fjärde församling sedan vi gifte oss. Beroende på Tobes jobb har vi tvingats flytta en hel del. Senast lämnade vi Kalifornien och Central Valley på grund av ekonomin i den församlingen.’

‘Det blir idel byte av vänner. Är det svårt?’

‘Vi är båda lite äventyrliga, men det är ändå jobbigt att ställa om sig, om och om igen. Jag är jätteglad att vi är här i Phoenix, och jag gillar nya miljöer. Vi hinner aldrig stagnera, vilket är bra. Vi har nya vänner här, plus familj, men ibland känns det svårt att komma in i bekantskapskretsar där folk känt varann i 25 år. Där kan vi känna oss lite utanför ibland.

Samtidigt gillar vi inte när grupper blir lite för ‘tighta’ och inåtvända. Jag upplever att Gud verkligen har välsignat oss på varje plats där vi bott. I Turlock, Central Valley, gav Gud mig en jättesnäll svenska som vän och som även var kristen. Vi var ute och shoppade, fikade mm. Här i Phoenix finns också svenska kvinnor som jag har kontakt med. En tjej bland annat som är relativt ny här i Phoenix och vi har varit ute och ätit ett par gånger.’

‘Varifrån kommer din sångtalang? Är dina föräldrar musikaliska?’

‘Min gåva att sjunga har jag förstås fått från Gud i första hand, men mina föräldrar är musikaliska. T ex sjöng vi mycket i bilen när jag var liten. Vi reste en hel del, åkte ut i Europa och campade varje sommar. Vi sjöng He’s got the whole world in his hand. Tror vi även sjöng Oh when the saints go marching in.

Min pappa har alltid varit musikälskare av stora mått och har en massa jazzskivor hemma. Han gillade också Josh White och Mahalia Jackson. Så jag fick säkert en hel del inspiration där. Mamma kan också sjunga. Hon och min moster sjöng sånger på jul som När juldagsmorgon glimmar, i stämmor. Mormor spelade dragspel på kalas när jag var liten. Så nog fanns det musik när jag växte upp.’

‘Var bor dina föräldrar nu? Och var i Sverige anser du dig höra hemma? Du har ju flyttat runt en del.’

‘Mina föräldrar bodde på Kärleken i Halmstad i många år, men flyttade söder om stan för sex, sju år sedan. Första gången jag kom hem till Sverige hälsade jag på vänner på östkusten där jag bodde senast, men de sista två gångerna jag varit hemma har jag åkt direkt till mamma och pappa.

Jag har besökt Stockholm ett par gånger men jag har inte bott där sedan 1993 så det känns inte så viktigt. Sist jag var hemma 2010 gjorde jag en radiointervju samt sjöng live, gjorde två tidningsintervjuer och ett framträdande i en kyrka i Halmstad.’

‘Har du någon favoritmusik nu?’

‘Jag lyssnar inte så jättemycket på musik. Om jag lyssnar är det oftast för att hitta sånger att sjunga. Jag sjunger varje söndag i vår församling. Det blir modern lovsångsmusik, t ex sånger av en grupp som heter Jesus Culture.

Jag ledde även lovsång nu i helgen på ett Retreat för kvinnorna i vår församling uppe i Prescott som ligger nordväst om Phoenix, upp i bergen.’

‘Och på 1960-talet, hade du ett favoritband?’

‘På 60-talet var det ju Beatles förstås, men även Bee Gees och många andra band som man hörde ständigt på radion. Jag och mina tjejkompisar grät till Bee Gees To love somebody. Speciellt lördagar var en dag när jag lyssnade på topplistlåtar. Cat Stevens var en favorit men det var mera i början av 1970-talet. Jag fick en gitarr när jag var 12 år och jag lyssnade på Joan Baez och Judy Collins, som inspirerade min sångstil. Det var mycket s k protestsånger på den tiden. Men jag var aldrig en skivsamlare, utan snappade upp sånger här och där.’

Det var något man märkte redan på Lenas debut-LP, där åtminstone jag fick en introduktion till nya sånger, som i sin tur påverkade mig. Det är väl så det ska vara, att man lär sig av andra, och får något som man kan ta med sig och sprida vidare. Lena har utvecklats i sin riktning, och jag i min. Men den gemensamma tiden i Halmstad finns alltid i bakgrunden.

Vem vet, kanske vi lyckas göra ‘hembesök’ samtidigt något år? Jag lyssnar gärna på lite skönsång, men vill nog helst inte hoppa rep igen.

(Alla foton är Lenas egna.)